Arabia vintageservis: en guide till historien, serierna och hur du väljer

En pjäs tillverkad för femtio år sedan som ändå inte känns gammal på dagens bord. Det är oftast det första folk lägger märke till när de tar upp en Arabia-skål.

Den här sidan handlar om vintageservis från den finska keramiktillverkaren Arabia: varifrån den kommer, vilka serier som betyder något, och vad man ska titta på när man väljer. Den är skriven av en handlare som bott i Sverige i över trettio år och köper varje föremål personligen på loppmarknader här.

Arabia: grundat 1873 – och det började i Sverige

Det här överraskar de flesta: Arabia startade som ett svenskt företag.

År 1873 fick svenska Rörstrand tillstånd att öppna ett dotterbolag i Finland. Målet var den ryska marknaden – exporttullarna var lägre från Finland och sjövägen kortare. Fabriken byggdes 1874 på en tomt som kallades Arabia i norra utkanten av Helsingfors, och produktionen kom igång med hjälp av Rörstrands egna hantverkare.

När Finland gick mot självständighet sålde Rörstrand sina aktier 1916. Och 1929 köpte Arabia upp Rörstrand – moderbolaget som en gång skapat det.

Vi säljer båda märkena. Vi köper dem i Sverige. De två namnen på våra hyllor har varit sammanflätade i hundrafemtio år, och när man vet det ser pjäserna lite annorlunda ut.

Konstavdelningen inne i fabriken

Det finns en konkret anledning till att Arabias pjäser känns formgivna av en person snarare än av en kommitté.

1932 utsågs Kurt Ekholm till konstnärlig ledare, och året därpå etablerades konstavdelningen (taideosasto) formellt. Den låg inne i fabriken men vid sidan av produktionslinjerna: en plats där konstnärer arbetade fritt, parallellt med produktutvecklingen i stället för under den.

Birger Kaipiainen, Rut Bryk, Toini Muona och Kyllikki Salmenhaara arbetade alla där. I ett tal 1947 mindes Ekholm att konstavdelningen när han kom höll till i "en portvakts låga stuga i en träbyggnad, det gamla Arabia-kontoret".

Tre skäl till att Arabia-vintage håller än

Spåren av handarbete finns kvar

Vintage-Arabia bär på handmålning och handfinish. Två pjäser ur samma serie och samma form skiljer sig i färgdjup och linjetjocklek. Lägg flera bredvid varandra på en loppis så syns variationen tydligare än man tror.

En industriprodukt som aldrig riktigt stämmer överens med sig själv. Det är tjusningen.

Tåliga nog för vardagsbruk

De gjordes för att användas, inte ställas fram. De har tyngd, låg tyngdpunkt i handen och är lätta att diska. Att de fungerar efter femtio års tjänst är ingen slump – det var uppdraget.

De fungerar ihop med japansk keramik

Det är frågan vi får oftast. Folk är oroliga att nordiska pjäser ska sticka ut på ett japanskt bord. Det gör de inte.

Ruskas bruna toner ligger nära kohiki och bärnstensglaserat gods. En enda mönsterstark pjäs som Paratiisi, placerad bland enfärgade japanska tallrikar, håller ihop hela bordet. Man behöver inte köpa en servis – att lägga till en pjäs till det man redan har fungerar bättre.

Serierna värda att känna till

Paratiisi – 1969, av Birger Kaipiainen. Finska för "paradis": violer och frukt som trängs över ytan. Den växte ur en relief han gjorde till Expo 67 i Montreal – i praktiken ett världsutställningsverk nedskalat till en middagstallrik.

Ruska – formgiven av Ulla Procopé, lanserad 1960 och tillverkad från 1961 till 1999. "Ruska" betyder höstfärg på finska. Pulvriserat järn sprutat över en matt glasyr gör att varje pjäs hamnar någonstans mellan ljust och djupt brunt.

Mumin – storskalig produktion började 1990. Ett fåtal pjäser fanns på 1950-talet, gjorda av Tove Jansson själv och av hennes mor Signe. Det samlare jagar i dag är utgångna muggar från 1990-talet och framåt.

Botanica – väggtallrikar av Esteri Tomula, där varje växts latinska namn är skrivet under motivet med hennes egen handstil.

Väggplaketter (Atelje) – Heljä Liukko-Sundström gjorde dem i femtiosex år: små berättelser att hänga på väggen.

Vid sidan av dessa stöter vi regelbundet på Anemone, Kosmos, Krokus, Pomona och Pastoraali.

Formgivarna bakom Arabia

Birger Kaipiainen (1915–1988) – född i Björneborg, på Arabia vid tjugotvå års ålder och kvar där i ungefär femtio år. Han fortsatte dekorera medan efterkrigstidens design skalade bort all ornamentik. Professors titel 1977, och han arbetade kvar på fabriken det år han dog.

Ulla Procopé (1921–1968) – formgav både form och dekor: Liekki, Valencia, Anemone, Ruska, Meri. Hedersdiplom vid Milanotriennalen 1957. Hon dog vid fyrtiosju års ålder i silikos, orsakad av decennier av kiseldamm i fabriken. Ruska fortsatte tillverkas i trettioett år efter henne.

Esteri Tomula – på Arabia från 1947 till 1984. Hon ritade växter, nästan uteslutande: trädgårdsblommor, ogräs i dikesrenen, skogsbär och växterna bakom kryddorna.

Vad man tittar på när man väljer

Krackelering – det fina nätet av linjer i glasyren. Ingen spricka, och helt normalt på gammalt gods. Den kan mörkna med användning; se det som en del av pjäsens ålder.

Små nagg och slitage – efter flera decennier är helt orörda pjäser undantaget. Vi döljer inte nagg: de beskrivs på produktsidan och fotograferas där det går.

Färgvariation – förväntad, och i en serie som Ruska är den hela poängen.

Unika föremål – varje pjäs köps in individuellt. När något säljs kan det hända att vi aldrig ser det igen.

Att få dem att hålla

Allt med guld- eller silverdekor måste hållas borta från mikrovågsugnen. Krackelerade pjäser bör också undvikas där. Prydnads- och väggtallrikar diskas för hand.

Arabia hos Wasurenagusa

Våra pjäser väljs ut en och en av butiksägaren på svenska loppmarknader. Arabia är en finsk fabrik, men mycket av det dyker upp i Sverige. Vad som finns varierar från dag till dag och från marknad till marknad – så ser inköpsresor faktiskt ut.

Varje pjäs har hållits, diskats, kontrollerats och fotograferats av ägaren.

Vi låter även sålda föremål vara sökbara, eftersom många kommer tillbaka och letar efter något de sett en gång.