Arabia Paratiisi: paradiset Kaipiainen målade
Violer, svarta vinbär, druvor, frukt. Så mycket av det att den vita botten knappt syns.
Paratiisi hör till de mest pratsamma pjäserna i nordisk keramik. I en designkultur som gärna gör återhållsamhet till en dygd – hur uppstod något så tätt tecknat? Svaret är personen som tecknade det.
Paratiisi, som betyder paradis
Paratiisi är finska för paradis. Den skapades 1969 av Birger Kaipiainen.
Serien har ett tydligt ursprung. Kaipiainen gjorde en relief kallad Orvokkimeri – violhav – till världsutställningen i Montreal 1967, ett dekorativt verk som täckte en hel vägg. Paratiisi flyttar den världen till vardagstallrikar.
Ett världsutställningsverk, förvandlat till servis. Sett så blir teckningens täthet begriplig.
Paratiisi var också ett av Arabias tidiga användningar av screentryckt dekor, en teknik för att föra över en målad förlaga till massproducerat gods.
Birger Kaipiainen (1915–1988)
Född i Björneborg, examen från centralskolan för konstflit 1937 och anställd på Arabia vid tjugotvå, där han blev kvar i ungefär femtio år.
Han arbetade på konstavdelningen, den del av fabriken som hölls åtskild från produktionslinjerna. Just därför kunde han fortsätta stå emot efterkrigstidens strävan att skala bort dekor.
Formen är en plats att bära en bild; bilden är poängen. Kaipiainens arbeten säger det konsekvent. I Japan presenteras han oftast som "dekorens kung".
Han fick professors namn 1977, fortsatte komma till fabriken och dog 1988. Paratiisi återlanserades året innan, 1987.
Gammal Paratiisi mot dagens produktion
Paratiisi tillverkas fortfarande. Det vi säljer är gammalt, så det är värt att vara rak med skillnaderna.
Godset skiljer sig. Tidiga pjäser var fajans – ett mjukare lergods. Dagens produktion är ett hårdare porslin. Håll dem bredvid varandra så känns de äldre mjukare och varmare i handen. De nyare är tåligare och naggas mindre lätt.
Formen skiljer sig. De tidiga ovala tallrikarnas siluett är inte densamma som dagens. Något rundare, med mjukare resning vid kanten. Ställ dem ihop så syns det direkt.
Färgen skiljer sig – tallrik för tallrik. Hur trycket lade sig, hur vit botten är, hur bränningen gick. Inga två är lika.
Inte bättre eller sämre, snarare annorlunda. Skälet att välja en gammal är att den har ett uttryck ingen annan pjäs har.
Svart och färg
Paratiisi finns i den flerfärgade versionen och i svart.
Färgversionen bär ett bord på egen hand. Den ställer visserligen krav på vad man serverar, men den kommer bäst till sin rätt mot något enkelt – vitt ris och en skål soppa.
Svart läses helt annorlunda: stillsam. Samma mönster, men i svartvitt lugnar det ner sig. Den sticker inte ut bland japanska tallrikar. Som första pjäs kan svart vara den lättare.
Paratiisi vid bordet
En mönsterstark pjäs kommer bäst till sin rätt ensam.
En Paratiisi-tallrik bland enfärgade serveringsfat håller ihop bordet. Gör allt till Paratiisi så blir det stökigt.
Paratiisi hos Wasurenagusa
Paratiisi är populär även på svenska loppmarknader, och pjäser i gott skick går snabbt. Det är finskt gods, men en hel del av det når Sverige.
Allt är unikt, så det som ligger uppe nu kan vara det sista vi ser.
